|
Senaste uppdatering: 16 november
2026
Orättvisor som inte löses i parlamenten
kommer förr eller senare att lösas på gatorna
Stockholmian – Även om det i
varje samhälle kan finnas grupper av bråkmakare och huliganer som försöker
förvandla folkliga, fredliga protester till våldsamma upplopp, är
majoritetens protester mot rådande orättvisor i dagens samhällen runt om i
världen fullt berättigade.
Inget samhälle kan acceptera att en handfull personer, utan att
nödvändigtvis besitta någon särskild eller exceptionell talang eller
förmåga, får månadslöner som motsvarar vad en vanlig löntagare tjänar under
40 år. Detta blir särskilt anmärkningsvärt när sådana förmåner tillfaller
chefer för statligt ägda bolag, vars verksamhet åtminstone delvis
finansieras med medborgarnas skattepengar.
När klassklyftorna i ett samhälle når en nivå där en enda chefs månadslön
motsvarar flera års inkomster för en vanlig löntagare, har samhällets
toleransgräns sedan länge passerats.
Enligt publicerad statistik är månadslönerna för cheferna för flera av
Sveriges statligt ägda bolag anmärkningsvärt höga. Vd för Infranord tjänar
318 000 kronor i månaden, Green Cargo 396 000 kronor, Svevia 479 000 kronor,
Swedavia 519 000 kronor och SJ 572 000 kronor.
Ännu högre upp på lönelistan hittar vi PostNords vd, med en månadslön på
närmare en miljon kronor, och Telias vd, som tjänar 1 miljon och 333 000
kronor i månaden. I toppen av listan finns Anna Borg, vd för Vattenfall, med
en månadslön på hela 6,1 miljoner kronor – en summa som motsvarar cirka 19
miljoner kronor per år.
För att sätta dessa belopp i perspektiv kan vi konstatera att den
genomsnittliga månadslönen i Sverige ligger på omkring 41 600 kronor. Det
innebär att Vattenfalls vd tjänar ungefär 40 gånger mer än en genomsnittlig
svensk löntagare.
Ett annat exempel är An Karlsen Meyer, vd för det statliga
alkoholmonopolet Systembolaget, som har en fast årslön på 7,5 miljoner
kronor, motsvarande drygt 625 000 kronor i månaden. När förmåner och
pensionskostnader räknas in uppgår den totala årliga kostnaden för bolaget
till över 10,2 miljoner kronor.
Det handlar alltså om chefer för statligt ägda bolag, inte privata
företag. Det innebär att det rör sig om verksamheter som åtminstone delvis
bygger på gemensamma tillgångar och värden som tillhör medborgarna. Det gör
frågan betydligt känsligare.
Den grundläggande frågan är: Är det rimligt att ett fåtal personer, utan
att nödvändigtvis besitta exceptionella talanger eller förmågor som står i
proportion till dessa ersättningar, kan tjäna lika mycket på
ett år
som en vanlig löntagare gör under 38 år?
Inget samhälle kan tolerera sådana ojämlikheter i all evighet. Om
parlamenten och ansvariga institutioner inte tar itu med dessa orättvisor
kommer kraven på förändring förr eller senare att höras på gatorna.
Att ignorera folkets röst är ingen lösning. Tvärtom riskerar det att bana
väg för ännu större samhällskriser, precis som vi ser i Frankrike. Förr
eller senare kommer samma utveckling sprida sig till andra demokratier som
slagit in på fel väg.
Följ stockholmare på din favorit socialmedia
|
