Senaste uppdatering: 11 september 2026
Varför har asylrätten helt försvunnit från valdebatten? Asylsökande – de verkliga asylsökande – har aldrig varit så ensamma och utan stöd i Sverige som i dag

Stockholmian – Den som följer valdebatterna inför årets riksdagsval i Sverige har knappast kunnat undgå att lägga märke till att frågan om asylrätten, som alltid har varit ett centralt inslag i valdebatterna, helt har försvunnit från den politiska dagordningen.

För bara tolv år sedan, inför riksdagsvalet 2014, uppmanade Fredrik Reinfeldt, dåvarande ledare för Moderaterna och den svenska borgerliga högern, i sitt berömda valtal svenska folket att öppna sina armar för de försvarslösa människor som flyr från krig, förföljelse och avrättningar och kommer till Sverige – och att känna med dem, även om det skulle innebära stora kostnader.

Men i dag har även de rödgröna partierna, som alltid har betraktat sig själva som försvarare av asylrätten, inte bara tystnat i frågan av rädsla för att förlora väljare. De har dessutom gett sig in i konkurrensen om vem som kan föreslå de hårdaste reglerna mot asylsökande.

Men varför har Sverige – och naturligtvis även Västeuropa – gått från att vara en stark försvarare av asylrätten till dagens situation?

Svaret är, trots sin komplexitet, egentligen ganska enkelt. De partier och personer i Sverige som försvarade asylrätten var oförmögna att göra en tydlig skillnad mellan en skötsam och samhällsnyttig invandrare och en kriminell och skadlig invandrare.

Trots att engagerade personer och medier i mer än tre decennier varnade för att ett så stort mottagande av människor som kom till Sverige under beteckningen flyktingar, och som enligt statistiken stod för en del av den begångna brottsligheten, till slut skulle slå den sista spiken i kistan för asylrätten, togs varningarna aldrig på allvar.

I själva verket var många av de politiker som på ytan försvarade asylrätten helt oförmögna att skilja mellan en bra och en dålig invandrare. Varje kritik som gick ut på att ”den här vägen leder åt fel håll” avfärdades som rasistisk och bemöttes med etiketten ”rasism”, ofta på det mest aggressiva och kränkande sätt.

I dag har Sverige och Europa hamnat precis där de personer och medier som värnade om asylsökandes rättigheter varnade för.

En gång var ordet ”flykting” förknippat med stora namn som Aleksandr Solzjenitsyn, den berömde ryske dissidenten och Nobelpristagaren i litteratur 1970. Han förföljdes och levde i exil i Sovjetunionen under många år efter att ha avslöjat Josef Stalins brott i sina verk, och flydde så småningom till väst, där han fick politisk asyl.

En gång förknippades ordet ”flykting” också med ödet för Phan Thi Kim Phúc, den vietnamesiska flickan som 1972 drabbades av en amerikansk napalmattack. Fotografiet av den gråtande flickan, naken och svårt brännskadad, skakade en hel värld. Även hon blev flykting och bosatte sig senare i Kanada, där hon fortfarande lever.

Under de senaste 30 åren har svenska medier och framsynta samhällsdebattörer gång på gång varnat för att ett massmottagande av människor som inte har någon egentlig anknytning till begreppet flykting till slut skulle slå den sista spiken i kistan för Sveriges vilja att ta emot invandrare och flyktingar – och allvarligt skada flyktingars anseende och ställning i samhället.

När dessa medier och framsynta debattörer krävde att utlänningar som begår brott skulle utvisas, så att de inte tog platsen från en verklig invandrare eller asylsökande, attackerades de hårt av vänstern och stämplades som ”rasister” och ”främlingsfientliga”.

Nu när denna förutsägelse har blivit verklighet och Sverige har nått denna punkt, hörs nästan ingen röst till stöd för de många verkliga asylsökande som i dag har hamnat i en mycket svår situation i Sverige.

En betydande del av de människor som under de senaste 30 åren, utan tillräcklig kontroll och långsiktighet, kom in i landet under beteckningen ”flyktingar”, har begått så allvarliga brott i detta trygga och fredliga land att den svenska opinionen i dag inte bara har förändrats i grunden när det gäller mottagandet av flyktingar. Även själva ordet ”flykting” har i stor utsträckning förlorat sin tidigare positiva innebörd och sitt anseende.

Samtidigt har de verkliga asylsökande aldrig varit så ensamma och utan stöd i Sverige som i dag. Det handlar om människor som, i avsaknad av stöd från politiska partier och politiker, försöker göra sina röster hörda – inför öron som i praktiken har blivit döva överallt.

Till skillnad från tidigare tävlar politikerna i dag inte längre om att visa vem som stöder asylrätten mest. Konkurrensen handlar i stället om vem som kan dra åt snaran hårdast kring de asylsökande och vars förslag leder till att så få invandrare som möjligt får möjlighet att stanna i landet.

I dag är elpriserna, bolåneräntorna och bensinpriserna viktigare än ödet för en verklig asylsökande.

I dag går det inte längre ens att övertyga de mest godtrogna medborgarna genom att hävda att det ”inte finns något samband mellan mottagandet av flyktingar och invandrare och den våg av brottslighet och kriminalitet som har svept över landet”.

Mer än 30 år av en katastrofal politik med ett okontrollerat och omfattande mottagande av människor som inte haft någon egentlig koppling till begreppet ”flykting” har nu fått konsekvenser. De största offren för denna felaktiga politik är de asylsökande som enligt varje rimlig och juridisk definition borde betraktas som flyktingar och få uppehållstillstånd i Sverige – men som nu inte längre tycks ha någon plats i detta land och vars röster ingen person eller institution längre lyssnar till.

Ansvaret för denna tragedi vilar på dem som under de senaste 30 åren – från enskilda personer och medier till politiska partier och politiker – kvävde de mest engagerade försvararnas varningsrop för asylrätten genom att stämpla dem som ”rasister”, ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”.

Men i dag, när människor som verkligen behöver skydd och hjälp behöver försvar och medmänsklighet mer än någonsin, möts vi från landets mäktigaste politiska och mediala plattformar av en tung och öronbedövande tystnad.

Följ stockholmare på din favorit socialmedia