Svensk 10-kronorssedel, 1978

Senaste uppdatering: 12 augusti 2026

En resa 48 år tillbaka i tiden till Sverige med en av landets äldsta iranier: Hur var Sverige när socialdemokraterna och vänstern stod på höjden av sin makt?

Stockholmian – De iranier som kom till Sverige under 1980-talet minns mycket väl den period då de två partierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade majoritet i Sveriges riksdag.

År 1982, tre år efter den iranska revolutionen, hade Socialdemokraterna och Kommunistpartiet, som i dag har bytt namn till Vänsterpartiet, tillsammans 51,2 procent av mandaten i Sveriges riksdag.

Det innebar att dessa två partier i praktiken dominerade den svenska politiska scenen – en tid då de kunde genomföra sin politik fullt ut utan någon större störning eller något verkligt hot från någon högeropposition.

Men hur var Sverige på den tiden, när socialdemokraterna och vänstern dominerade det politiska styret och landet styrdes utan att behöva ta hänsyn till andra politiska uppfattningar?

Kamyar, en iranier som kom till Sverige som 19-årig student år 1978, ett år före den islamiska revolutionen och den iranska monarkins fall, berättar för Stockholmian-läsarna om sina minnen av det hundraprocentigt socialistiska Sverige under 1980-talet, mindre än en månad före det svenska riksdagsvalet.

Missa inte denna läsvärda intervju och följ med på en resa 48 år tillbaka i tiden tillsammans med en av Sveriges äldsta iranier.

---

Stockholmian: Vi skulle vilja att du tar oss tillbaka till Sverige under de åren. När du kom till Sverige från Iran 1978, ett år innan islamisterna tog makten, vad var ditt första intryck av Sverige?

Kamyar: Före revolutionen var iranier i Sverige i princip ett sällsynt fenomen. Det var mycket få iranier som kom till Sverige för att bosätta sig här. De flesta iranier var unga studenter som kom till Sverige för att studera, med avsikten att senare återvända till Iran. Revolutionen 1979 förändrade naturligtvis alla dessa planer.

Minoo Akhtarzand kom exempelvis till Sverige fem år före revolutionen och började studera vid det välkända Kungliga Tekniska högskolan, KTH. Men i stället för att återvända till Iran blev hon kvar i Sverige och nådde höga positioner här, bland annat som chef för hela det svenska järnvägssystemet. Hon blev dessutom landshövding i Sverige.

Eller ta professor Said Mahmoudi som exempel. Han var diplomat vid den iranska ambassaden i Stockholm och återvände till och med till Iran efter revolutionen, men kom snabbt tillbaka till Sverige. I dag är han en av de främsta experterna på internationell rätt, inte bara i Sverige utan även internationellt.

Men för många som ser dagens utvecklade och moderna Sverige är det svårt att ens föreställa sig hur Sverige såg ut på den tiden. De få iranier som kom till Sverige ungefär samtidigt som jag vet mycket väl vad jag talar om.

Vi kom från Iran före revolutionen till Sverige. Iran var på den tiden ett glatt och mycket livfullt land med ett system som byggde på fri kapitalism. Saker som välfyllda butiker och affärer, biografer, kabaréer, dansställen och ett otal fritidsmöjligheter var för en iranier före revolutionen något självklart.

Jag minns att en rysk kollega på min arbetsplats i Sverige för några år sedan berättade för mig att han år 1976, när han var åtta år gammal, hade rest tillsammans med sin far, som var läkare, och sin mor från Sovjetunionen till Iran. När de hade sett de välfyllda butikerna, överflödet och all den rikedom och konsumtion som fanns i Iran, grät de när det var dags att återvända till Sovjetunionen.

Min ryske kollega berättade också för mig att den sovjetiska staten höll hans syster kvar i Sovjetunionen som gisslan för att säkerställa att hans far skulle återvända till Sovjetunionen efter att hans uppdrag i Iran var avslutat.

Men för att svara på din fråga: Med tanke på min erfarenhet av att ha levt i ett livfullt, rikt och glatt land som Iran före revolutionen blev min första erfarenhet av Sverige efter ankomsten 1978 en verklig chock och, till viss del, en depression.

Den bild jag hade av Europa och av landet som var hemland för min favoritpopgrupp ABBA förstördes fullständigt.

Jag minns mitt första telefonsamtal från Sverige till Iran i juni 1978. Jag sade till min far:

”Jag stannar inte här! Jag vill tillbaka till Iran! Skicka en biljett till mig nu!”

Men efter att min far enträget bad mig att ”ge Sverige en chans i sex månader” bestämde jag mig för att stanna och sedan återvända om jag fortfarande inte trivdes.

Efter sex månader började jag på universitetet och fick några underbara svenska vänner som gjorde livet lättare för mig. Vänskaper som fortfarande består än i dag. Jag reste till och med till Iran tillsammans med några av dessa svenska vänner.

I dag är jag oerhört glad över att min far uppmuntrade mig att stanna och att jag blev kvar i Sverige. Ett år senare, när islamisterna kom till makten med hjälp av vänstern, hade Iran förändrats fullständigt, och kort därefter började även Iran–Irak-kriget.

Stockholmian: Hur var Sverige för 48 år sedan?

Kamyar: Jämfört med våra livfulla och glada städer i Iran före revolutionen var svenska städer – även huvudstaden – på den tiden mycket lugna platser där det efter klockan fem eller sex på eftermiddagen knappt syntes en människa. Det var som om det rådde utegångsförbud.

Fritidsmöjligheterna var begränsade. Den statliga televisionen, som var den enda tillåtna televisionen i landet, hade två kanaler. Den ena visade ständigt ishockey eller program som ”Café Norrköping”, där äldre människor dansade till svensk folkmusik medan man själv satt och tittade på!

Ibland visades också filmer som vi i Iran hade sett på tv flera år tidigare.

För att bättre kunna beskriva stämningen på den tiden för era läsare kan jag nämna att när Sveriges Television började sända den berömda amerikanska tv-serien ”Dallas” under 1980-talet demonstrerade kommunister utanför tv-huset och protesterade mot att man förde in imperialistisk kultur i landet!

Vänstern kunde inte ens tolerera att en tv-serie visades.

Samtidigt tittade vi i Iran på de senaste tv-serierna, tecknade filmerna och långfilmerna – som det enda landet i Mellanöstern – samtidigt som amerikanerna själva såg dem i USA.

Allt jag säger i den här intervjun är dokumenterat, och genom en enkel sökning på svenska kan ni hitta allt detta i olika svenska källor.

Stockholmian: Vi skulle gärna vilja att du berättar för våra läsare om den sociala välfärden i Sverige på den tiden.

Kamyar: Jag vill på inget sätt förneka socialdemokratins roll i att föra Sverige ut ur den fattigdom som landet hade varit drabbat av under det föregående århundradet, och jag vill inte heller ifrågasätta alla socialdemokrater. Min avsikt är inte att slå mot något parti eller någon politisk falang.

Men många föreställer sig att Sverige, när socialdemokraterna och kommunisterna stod på höjden av sin makt, var välfärdens vagga. Verkligheten låg mycket längre från denna föreställning.

För flyktingar som på den tiden kom till Sverige från fattiga kommunistiska länder i östblocket, som Polen, Rumänien, Bulgarien och så vidare, var det svenska välfärdssystemet naturligtvis enastående.

Men den svenska välfärden på den tiden var, innan den var en välfärd, ett minimum som skulle gälla för alla – något som inte gjorde något större intryck på nyanlända iranier som jag.

Det svenska välfärdssystemet på den tiden var i själva verket en chock för nyanlända iranier.

Jag minns iranier som kom till Sverige och som lade stor vikt vid sina barns skolgång och utbildning. De undersökte vilken skola som var bäst för att kunna skicka sina barn dit.

Men när de kontaktade skolan fick de veta att eftersom de bodde på en viss gata och i ett visst område kunde deras barn endast gå i skola X. Det var staten som bestämde vilken skola deras barn skulle gå i, och de hade ingen rätt att välja skola!

Om ert barn sedan hatade den skolan, om lärarna inte var bra eller om andra barn på skolan slog ert barn, spelade det ingen roll. Barnet skulle gå i den skolan. Punkt slut!

Eller när det gäller mig själv: Jag minns att jag blev sjuk och att en iransk familj gav mig adressen till en läkare som de sade var bra.

Jag gick till den vårdcentral där läkaren arbetade. På vårdcentralen kontrollerade de min adress och sade förebrående till mig: ”Du har ingen rätt att komma till den här vårdcentralen! De som bor på den gata där du bor ska gå till läkare X på vårdcentral X.”

Om man sade att man själv ville välja sin läkare tittade de förvånat på en!

Om man inte tyckte om den läkare som hade valts åt en, eller av någon anledning inte ville gå till just den läkaren, fick man vara utan läkare. Man fick helt enkelt höra att ”den här vårdcentralen och den här läkaren är din eftersom du bor på den här gatan, och du kan inte gå till någon annan läkare”.

Jag minns också att min bästa vän bodde i Lidingö kommun i Stockholm. På den tiden hade varje kommun sin egen bostadskö. Med den enkelhet som är naturlig för en tonåring – och med tanke på den valfrihet vi hade haft i vårt eget Iran – ringde jag till Lidingö kommun och bad dem skicka mig ett formulär för att ställa mig i bostadskön där.

Efter mer än 40 år minns jag fortfarande rösten hos den kvinna som med en nedlåtande ton sade till mig:

”Du kan inte ställa dig i Lidingös bostadskö, eftersom du inte har någon anknytning till Lidingö.”

Hon frågade ut mig som om hon vore en polisförhörsledare och ville veta varför jag ville flytta till Lidingö! Det var som om jag ville flytta till ett annat land och behövde ett tillstånd.

Jag vet att det är svårt för många att tro på sådant, men det var det Sverige som socialdemokraterna och vänstern hade skapat. För oss iranier som kom från ett av Mellanösterns mest progressiva och livliga länder var allt detta helt nytt. Vi kom från ett Iran där antalet kvinnliga poliser år 1979 var högre än i många europeiska länder. Vi kom från ett land där kvinnor fick rösträtt före kvinnorna i Schweiz.

Jag minns att jag tog en 1 000-tomanssedel med bilden av Irans shah till en bank som hette ”PK-banken” – i dag Nordea – och fick drygt tusen kronor i utbyte.

Innan jag kom hit hade min far kontaktat svenska ambassaden i Teheran för att fixa ett studentvisum åt mig. Han fick beskedet att det inte behövdes, att jag kunde komma till Sverige och ansöka på plats. Så jag kom hit med mitt kungadömet Irans pass och utan visum.

Jag vill också tillägga att de få iranier som fanns i Sverige på den tiden till största delen var kommunister och vänsteranhängare. Efter att de hade utfört sitt uppdrag och överlämnat Iran till islamisterna kom de till Sverige och lämnade det iranska folket ensamt med den olycksaliga revolution som de själva hade skapat och dess sorgliga konsekvenser – samtidigt som de glömde bort den kamp som de tidigare hade varit så stolta över att ha fört mot den dåvarande shahen.

Vi var omkring 19–20 år gamla på den tiden, medan dessa personer var i 30–35-årsåldern. Föreningar och de få persiskspråkiga radioprogrammen, tidskrifterna och tidningarna i Sverige stod helt under deras kontroll, och de fick stora summor i bidrag från den socialdemokratiska och vänsterstyrda staten.

Jag minns att dessa kommunistiska och vänsterorienterade landsmän beskrev högerpartierna för oss yngre som ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”. De sade till oss unga att Moderaterna var ”rasister” och att de skulle utvisa oss allihop om de kom till makten! Exakt samma sak som de i dag säger om andra högerpartier.

Och vi trodde att dessa landsmän, som var lika gamla som våra föräldrar och naturligtvis visste bättre och förstod mer! Men allt var tvärtom!

De har inte förändrats på 48 år. Den här tweeten från Daniel Riazat, då en ledande svensk politiker med iransk bakgrund inom Vänsterpartiet, som publicerades 2018, säger kanske ensam så mycket om detta partis idealsamhälle att någon ytterligare förklaring inte behövs:

I denna tweet säger Riazat uttryckligen att han och hans parti aktivt arbetar för att begränsa föräldrars rätt att fritt välja skola.

Och detta är inte den enda fria valmöjlighet som detta parti inte tycker om att medborgarna ska ha.

Som jag tidigare sade fanns det fram till slutet av 1980-talet, när vänster- och socialistpartierna hade den politiska makten i Sverige, ingen möjlighet för medborgarna att välja skola och inte heller läkare eller vårdcentral.

Medborgarna var antingen tvungna att gå till den läkare, skola och vårdcentral som staten och politikerna hade valt åt dem.

Det var först den borgerliga regeringen under Moderaterna på 1990-talet som avskaffade detta system och bland annat införde ”det fria skolvalet”, så att föräldrar själva kunde välja vilken skola de ville att deras barn skulle gå i.

Ett system vars avskaffande återigen är ett av målen för Daniel Riazat och hans Vänsterparti.

Den yngre generationen i dagens Sverige kanske inte minns den tid då Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hade makten över landet. Men historien och tiden lämnar efter sig sina dokument och sina spår.

Följande förslag lades fram under den period då Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hade makten på 1980-talet av Maj Britt Theorin, en ledande socialdemokratisk politiker, på initiativ av Socialdemokraternas kvinnoförbund, och publicerades i tidningarna.

År 1987 hade svenska folket nyligen börjat få tillgång till utländsk television genom parabolantenner och kunde för första gången ta del av en annan värld än den som förmedlades genom landets två statliga tv-kanaler.

Den nya tekniken ringde i varningsklockorna för politikerna inom vänstern och Socialdemokraterna.

I en artikel som publicerades i svenska dagstidningar 1987 och som återgav Maj Britt Theorins uttalanden stod det att parabolantenner borde förbjudas i Sverige så att människor inte skulle kunna få tillgång till utländsk television och påverkas av den.

Vid samma tid hotades medborgare som hade installerat parabolantenner på sina hustak med fängelse.

Kan ni tro det? Fängelse för att använda en parabolantenn i Sverige. Och detta var bara 39 år sedan!

Detta var vänsterns och socialdemokraternas idealsamhälle.

I samma artikel kan man se att det var höger- och liberalpartierna som kallade ett sådant beslut för ”censur” och ett grovt ingrepp i yttrandefriheten och motsatte sig det.

Så rätt hade den som sade: ”Ett folk som inte lär av historien är dömt att återuppleva den.”

Stockholmian: När började Sverige förändras?

Kamyar: De första tecknen på förändring i Sverige blev synliga när den borgerliga Moderatledda regeringen tog makten 1991. Förändringarna var mycket märkbara och gick att se med blotta ögat. Sverige vaknade på något sätt till liv och fick ett fönster att andas genom.

Rätten för föräldrar att välja skola åt sina barn, rätten att välja läkare och vårdcentral inom sjukvården och införandet av ett system med husläkare, möjligheten att starta privata tv-kanaler, stora investeringar i kommunikations- och internetteknik och så vidare – allt detta var resultat av de borgerliga partiernas politik och bidrog till Sveriges ekonomiska och sociala utveckling.

För första gången kunde människor själva gå till den vårdcentral och den läkare de ville! För första gången kunde människor skicka sina barn till den skola de själva ville!

Och den valfrihet som för oss iranier i vårt välmående land före revolutionen hade varit en självklar rättighet – något vi knappt ens hade tänkt på – blev alltså verklighet i Sverige först så sent. Unga svenskar lyckades därefter skapa framgångsrika internationella företag som Skype, Spotify, iZettle, Truecaller, Klarna... i denna nya miljö.

Dessa förändringar genomfördes av den borgerliga Moderatledda regeringen. När en socialdemokratisk regering återkom till makten i nästa val gjorde dåvarande kommunikationsministern i den socialdemokratiska regeringen, Ines Uusmann – ja, kommunikationsministern – narr av den stora satsning som den borgerliga regeringen hade gjort på internet och kommunikationsteknik. I en intervju med Svenska Dagbladet 1996 sade hon bland annat:

”Internet är en fluga som snart kommer att gå över och människor kommer inte att lägga sin tid på att surfa runt på det!”

Detta uttalande har för alltid skrivits in i historien om Sveriges kommunikationsindustri under namnet på denna socialdemokratiska minister.

Det moderna Sverige av i dag, som är en världsledande nation inom kommunikationsteknik, är i själva verket resultatet av den borgerliga regeringens stora och tidiga infrastruktursatsningar 1991.

Carl Bildt, dåvarande statsminister och ledare för Moderaterna, blev den första politikern i världen att skicka ett e-postmeddelande till den dåvarande amerikanske presidenten. Händelsen har blivit en del av kommunikationsteknikens historia.

Nu, efter mer än fyra decennier sedan denna stora förändring i Sverige, hotas landet återigen av risken att återvända till det förflutna.

Vänsterpartiet, det tidigare kommunistpartiet, upprepar fortfarande samma budskap som för 48 år sedan och är berett att pressa varje regering som behöver partiets röster för att få parlamentarisk majoritet till att genomföra dess mål.

Dessa partier låter till och med genomföra ”vetenskapliga studier” i samarbete med okända forskare och hävdar att ”Fria skolvalet ökar segregationen"  i Sverige”, för att kunna återinföra sin tidigare politik.

Kan ni tro det? De säger att om vi ger människor rätt att välja själva leder det till etnisk segregation.

Allt jag säger här finns dokumenterat på internet och kan studeras genom en enkel Google-sökning.

Många invandrare känner inte till Sveriges historia på ett korrekt sätt. Mitt mål med den här intervjun är att berätta för nyanlända landsmän hur Sverige såg ut när Socialdemokraterna och vänstern hade makten.

I dag är ideologin fortfarande densamma. Den enda skillnaden är att de inte längre ensamma har en majoritet på över 50 procent som gör det möjligt för dem att styra Sverige precis som de vill. Ingenting har förändrats i deras synsätt.

Stockholmian: Men som invandrare får man alltid, när man kritiserar vänstern och socialisterna, höra från deras anhängare: ”Om det inte vore för vänstern och socialisterna skulle ni inte ha uppehållstillstånd i Sverige i dag.” Bör invandrare alltså vara vänstern och socialisterna tacksamma för sin rätt att vistas i Sverige?

Kamyar: Jag är väldigt glad att ni ställer den frågan.

En blick på Socialdemokraternas migrationspolitiska facit under de senaste 40 åren visar tydligt hur verkligheten faktiskt ser ut. De invandrare som Socialdemokraterna och vänstern i allmänhet alltid har försvarat har varit invandrare som haft mindre att bidra med till Sverige; exempelvis ”flyktingar” som enligt Genèvekonventionen egentligen inte betraktades som flyktingar, invandrare som begick brott eller utlänningar som hatade Sverige och svenska värderingar och inte ens drog sig för att säga det öppet.

En titt på dessa gruppers sociala medier visar tydligt detta hat mot Sverige och dess värderingar. Eller ta kravallerna under påsken 2022, då dessa tusentals utlänningar attackerade polisfordon, satte kommunal egendom i brand och i praktiken visade sitt hat mot Sverige.

Samtidigt har de borgerliga partierna alltid fokuserat på invandrare som kan vara till nytta för Sverige – invandrare som har kommit hit på grund av att de uppskattar svenska värderingar och normer, som därför tycker om Sverige och som är angelägna om att bidra till landets utveckling.

Många av de iranier som jag har haft kontakt med tillhör denna kategori. Iranier som redan för 40 år sedan kritiserade svenskarna för deras naivitet i migrationspolitiken och för de förödande konsekvenser detta fick för Sverige. Men ingen ville lyssna.

Så ni ser att även själva begreppet ”invandrare”, precis som många andra begrepp, har haft en mycket olika innebörd på den svenska vänster- respektive högersidan.

Stockholmian: Nu när det bara återstår några veckor till det avgörande svenska valet, har du något råd till våra läsare?

Kamyar: Jag råder aldrig någon att rösta på ett visst parti eller en viss person. Ett sådant råd är en förolämpning mot människors intelligens. Man måste utgå från att varje medborgare har tillräckligt förnuft för att själv veta vilket parti han eller hon ska välja och vem han eller hon ska rösta på. Och oavsett resultatet av detta fria val, måste vi respektera majoritetens vilja.

Vi har demokrati i Sverige. Vi behöver inte gå ut på gatorna för att förändra saker, protestera, bli beskjutna och dö. Min förhoppning är att de personer med iransk bakgrund som har rösträtt i Sverige röstar på de partier som gör att Sverige även om 40 år är ett fritt och välmående land för våra barn – inte ett land där våra barn, precis som vi själva, tvingas lämna sitt hem, sin familj och sina föräldrar för att söka ett bättre liv i ett annat land.

Min pappa brukade säga:

”Skillnaden mellan en väljare från tredje världen och en väljare från första världen är att väljaren från första världen vanligtvis lägger sin röst i valurnan utifrån partiernas och politikernas tidigare resultat, medan väljaren från tredje världen röstar utifrån partiernas och politikernas framtida löften som ligger långt fram i tiden!”

Kanske är detta uttalande alltför generaliserande, men det innehåller en viktig poäng: I stället för att bara lyssna på vallöftena måste vi se vad de som i dag ber oss om våra röster faktiskt gjorde i går, när de hade makten i sina händer.

Detta är, enligt min mening, en av de viktigaste lärdomarna i det politiska livet.

Följ stockholmare på din favorit socialmedia