|
|
|
مابین
5 تا 6 مرد و زن همجنسگرا و یک ترانسکسوئل
متقاضی پناهندگی ایرانی در سوئد بسر میبرند دولت
سوئد نزدیک به 10 سال قبل از سفارت خود در
ایران درخواست نمود تا گزارشی
از وضعیت همجنسگرایان در ایران تهیه کند تا
این گزارش خط مشی بررسی پرونده های
متقاضیان پناهندگی همجنسگرای تبعه ایران
برای اداره مهاجرت سوئد قرار گیرد. اما
با وجود این اعتراضات, دولت سوسیال دمکرات
همین گزارش کوتاه و مورد انتقاد از سفارت
خود در تهران را ملاک و خط مشی کلی جهت بررسی
پرونده متقاضیان پناهندگی بر اساس گرایشات
جنسی از ایران قرار داد که تاکنون نیز به
قوت خود باقی است و موجبات مخالفت با تقاضای پناهندگی و اخراج
بسیاری از متقاضیان پناهندگی همجنسگرای
ایرانی از سوئد را فراهم آورده است. در
بخش دیگری از این
گزارش نوشته شده است که برخی "کلابهای
تندرستی" برای همجنسگرایان در ایران
اجازه فعالیت دارند. گزارش
سفارتخانه سوئد در تهران پیرامون
همجنسگرایی و وضعیت همجنسگرایان با این
نتیجه گیری بپابان میرسد: متن
سوئدی این گزارش در ابتدا مهر محرمانه
خورده سفارت سوئد در تهران که از سال 1996
تاکنون ملاک و خط مشی کلی جهت بررسی تقاضای
پناهندگی همجنسگرایان ایرانی بشمار میرود
به شرح زیر است: Vad beträffar de homosexuellas situation i Iran skiljer sig teori och praktik dramatiskt åt. Officiellt och teoretiskt är homosexualitet liksom lesbianism förbjudet och enligt gällande iransk strafflagstiftning straffbar med döden. Den i praktiken rådande situationen är emellertid att homosexuella inte aktivt förföljs. De homosexuellas situation är snarlik konvertiternas - eller t o m fördelaktigare - i bemärkelsen att risken för lagföring/trakasserier är ytterst minimal så länge en homosexuell relation sköts med diskretion. De stränga beviskraven för homosexualitet, fyra manliga vittnen till den homosexuella penetrationen alternativt fyra erkännanden varderafrån de aktiva parterna, gör att det i praktiken är nära nog omöjligt att bli straffad för homosexualitet. Detta sammantaget med att polisiära och rättsvårdande instanser inte aktivt vidtar åtgärder för att efterforska förekomsten av homosexualitet eller aktivt jagar homosexuella gör att den i praktiken rådande situationen i Iran skarpt skiljer sig från det intryck den av shari'a inspirerade strafflagstiftningen skapar. I den utsträckning homosexuella personers sätt att uppträda kan anses som en relevant indikation om graden av förtryck mot homosexuella, blir snarast intrycket att situationen i Iran är relativt tolerant, enär homosexualitet på intet sätt är ovanligt i Iran. Vissa 'hälsoklubbar' i Teheran är t ex kända tillhåll för homosexuella. Vidare är det på intet sätt ovanligt att stöta samman med öppet homosexuella personer - i annars heterosexuella privata sammanhang såsom sociala tillställningar. Diplomater med homosexuell läggning posterade i Iran har av allt att döma inte på något sätt haft problem att träffa 'partners' i Iran. Snarare är förhållandet sådant att homosexuella har lättare att dölja sin läggning i Iran i jämförelse med t ex Sverige, då fysisk kontakt män emellan - såsom omfamning, kyss på kinden, handhållning - är ett kulturellt accepterat beteende. Enligt vad som har upplysts från vanligtvis mycket trovärdiga källor har inga homosexuella avrättats i Iran under de senaste åren. För att riskera att drabbas av sanktioner från polisiära myndigheter - misshandel eller kortare tid i arresten/fängelse, oaktat att strafflatituden enligt lagen är döden eller piskning - krävs att ett homosexuellt par uppträder med stor indiskretion, nästan provocerande, på öppna gatan. Ambassadens bestämda uppfattning är att den 25-åring som ansökt om asyl p g a homosexualitet kan återvända till Iran utan någon risk för allvarliga trakasserier. Den anförda historien såsom den beskrivits i ert ovan [sic] låter inte trovärdig, vare sig vad gäller tortyr av pojkvännen eller husrannsakan, mot bakgrund av ovan givna redogörelse för i Iran faktiskt rådande förhållanden för homosexuella.
|
|
|
www.stoc
2005.07.22 |
|
|
|
|
|
© 2005
Stockholmian. All rights reserved.
|
|